Domnarfvets historia

Lite om Ångbåten Domnarfvets historia

 

I mitten på 1800 - talet hade industrialiserngen i England och västeuropa på gått i ca 100 år. De hade gjort slut på sin egen skog, men hade ändå ett stort behov av sågat trävirke.Man riktade blickarna mot Skandinavien, där fanns stora mängder av det eftertrakatade virket. Sveriges skogar fick nu ett större värde, olika bolag började se en stor potential för sågade skogsprodukter. Stora Kopparbergs Bergslag var ett av dem, sedan länge hade man haft ett stort behov av trävirke, dels för egna byggnationer, dels för tillmakningsprocesserna runt Falu koppargruva. Kopparmalmen hade sedan en tid minskat brytningen var oekonomisk, järnbruken var heller inte någon stor inkomstkälla längre. Skog hade man dock gott om, sedan man under många år köpt in detta runt älvarna i Dalarna. Sedan 1643 hade man också en egen såg vid domnarvsforsen i Domnarvet.Sågen hade framförallt försett gruvan med virke. problemet var transporten över Dalälven och Runn, ca 12 sjömil. De tidiga fraktsättet var segelskutor från Torsång till Falun. Vintertid hästforor. När man nu ville expandera sågverksindustrin, beslutade man sig för att utöka sågverket från 4 ramsågar till 8. Dessutom skulle man inköpa en ångbåt för transporterna av virket till Korsnäs/Falun.

1859 hade nämligen järnvägen mellan Kornäs och Gävle blivit klar, vid Domnarvsbryggan i Korsnäs skulle då omlastning från båt till järnväg kunna ske.

Beställning av ångbåten tog Bergslaget vid ett styrelsemöte den 20 juli 1862. Ordern gick till Södra varvet i Stockholm (William Lindbergs mekaniska verkstad). Båten fick namnet Domnarfvet redan på ritningen, konstruktören hette Kai Agerskov. Båten skulle levereras i Gävle hösten detta år, för att i delar transporteras med järnvägen till Kornäs. Monteringen skulle ske vid Runns strand av en medföljande varvsarbetare vid namn Dahlström. Allt som allt kostade Domnarfvet 21531,70 kronor, vilket på den tiden var en mycket stor investering. Per Olsson hette den förste skepparen(nuvarande ägares farfars farfar) Norling hette maskinisten, utöver det jobbade en eldare (Andersson) och två däcksmän på båten. De blev anställda av Bergslaget den 20 februari 1863. Skepparen tjänade 625,5 kr maskinisten 609,50 kr första säsongen. Hemmahamn blev domnarvsbryggan i Korsnäs, därifrån bestod arbetet att åka till domnarvsssågen och hämta sågat virke, virket fraktades i 2-3 pråmar, en resa på ca 14 sjömil(2,6 mil) och tillbaka till Korsnäs för överlastning till järnvägen. Domnarfvet hade då en en-cylindrig ångmaskin på 16 nominella hk. Så enkelresan tog nog ca 6 timmar. Ibland på återresan togs andra varor i pråmarna, man kunde även resa med som passagerare, ca 1 krona kostade den resan.

Bergslaget och de två andra skogsbolagen, Korsnäs och Kopparfors, insåg i början av 1880-talet att man skulle tjäna på att låta flottningen pågå ända ner till slutet av Dalälven, för att slippa järnvägstransporten. På ett bolags möte 1885 togs belutet att flytta exportsågningen till Skutskär. 1886 verkställdes beslutet. Bergslaget köpte då Skutskärs sågverk och byggde ut det, Kornäs hade redan köpt Gävle sågverk och Kopparfors Norrsundet. Eftersom de hade köpt skog i bl.a, Dalarna tillsammans fanns redan ett samarbete. däremot var de nu tvungna att bygga upp ett flottningssamarbete. Efter lite olika modeller slutade de med Dalälvarnas flottningsförening, som skulle ansvara för flottningen över Siljan, runn och Hedesundafjärdarna. Ett antal större och mindre flottningsbåtar beställdes, Domnarfvet togs med från Runn, ett timmerspel sattes in och uppgiften nu blev att dra timmer i Hedesundafjärden, med sommarhamn i Östveda och vinterupptagning i Gysinge. Hur transporten gick till är okänt men ev. drogs den på släde under vintern, det var det vanliga sättet att flytta stora saker på den tiden, när järnväg saknades. Maskinen byttes ut, från den en-cylindriga på 16 nominella nhk, till en två- cylindrig coumpoundmaskin på ca 75 ihk, byggd av Hernösands mekaniska verkstad. Spelet var först en ca 150 cm stor trumma med ca 1800 meter vajer, senare blev spelet mindre och kunde byggas in under däck i aktern. Detta arbete pågick till flottningen lades ner, efter städning och rensning runt Dalälven, blev alla båtar till salu, efter lite olika budgivare hamnade Domnarfvet till slut hos Nils Nyström i Säter, året var 1975. Han byggde om hytten renoverade panna och maskin, lade båten i Staberg mellan Falun och Vika. Han tröttnade efter några år och några grundstöttningar och sålde Domnarfvet till mig. Svårt då att veta vad man gett sig in på, mest positiva utlåtanden men även en del undringar. Då var det februari 1986, nästan exakt 123 år sedan min farfars farfar, Per Olsson, blev anställd som skeppare på Domnarfvet. Med hjälp av kompisar började jag vårrusta, båten var i ett gott skick, fastän hon varit på land de senaste åren. En spekulant från Frykensjöarna hade avstått att köpa henne. När det sen var tid att köra Domnarfvet från Staberg till nuvarande hemmahamn Tomnäs,en tur på ca 9 sjömil, följde förra ägaren med, han var storrökare, men saknade vid starten cigaretter, varvid resan blev en pina för honom och jag kanske kunde fått mer information om hur en ångmaskin fungerade om han inte varit så röksugen. Han försvann ganska snabbt vid ankomsten till Tomnäs. Tyvärr hade ett högvatten svept med sig det mesta av den ved som Nyström samlat vid båten, flytit bort, så nu gällde det att ordna ved. Jag fick mycket hjälp av de familjer som ägde gården i Tomnäs, på en bondgård fanns det alltid "skräpved" som gick bra, speciellt eldade jag med engångspall i början.